Slog idag på förmiddagen numret till en av mina närmaste vänner, som dagen till ära fyller 50. Kunde inte riktigt pratas vid, då han var på färd nerför en skidbacke i Vail. Han har pratat om den här dagen i åratal och han valde efter många om och men alternativet skidåkning på dagen D…50. Själv får jag ångest vid blotta tanken.
Tankarna far till min mormors 50-årskalas och sedan till andra medlemmar i familjen, som alla passerat den magiska gränsen 50, livets milstolpe. Början på slutet eller slutet på början? Min gode vän, skidfantasten, har det ganska bra, och har redan konsoliderat sina investeringar, placerat mer långsiktigt, köpt fastigheter, och är numera mest fokuserad på att köpa land, mest i Georgia, där han spendera mycket tid. Det gäller att ha huset i ordning, säger han alltid. För många andra har den annalkande pensionen blivit förknippad med ångest och finansiella svårigheter och ses som ett allt större problem. Allting kostar helt enkelt mer och mer. Staten kan man inte längre förlita sig på och staten lär för den delen knappast kommer betala ut tillräckligt för de flesta för ett drägligt liv efter pensionen. Man får väl i princip sikta in sig på att jobba tills man blir så småningom stapplar in på ett hem någonstans, om man nu har orken kvar och ha råd med det.
Här i USA är stressen som alltid hög och det verkar i bland som om hela systemet är baserad på just stress. Detta är inte minst sant då det gäller livet efter arbetsåren. Pensionsåldern är numera flexibel och ju längre man väntar med sin pension, desto mer får man ut per månad för resten av livet. De flesta verkar välja att pensionera sig vid 67 års ålder, även om det blir allt vanligare med en pensionålder på 70 år, då man får en betydligt högre månadsbetalning. I realiteten handlar det dock om att tidigt och noggrant planera sin pension, då det handlar om en kombination av betalningar från staten, social security benefits, pensionbetalningar från arbetsgivaren, försäkringsbolag, fackföreningar, och dessutom de privata besparingar som man kan ha genom så kallade 401k eller IRA konton. Många inom den privata sektorn sparar i 401k, vilket görs via direkta avdrag från lönen upp till $17,000 per år upp till 50 års ålder, $22,000 efter det, och ofta med en match av företaget på minst 6% av det sparade beloppet. Pengarna placeras hos en större finansiell institution som exempelvis Fidelity och man placerar pengarna i en mutual fond, vald efter riskbenägenhet, och placeringen växer då i takt med fondens tillväxt. Vanligt är också en IRA, individual retirement account, som har stora skattefördelar. Man kan sätta under $5,000 årligen fram tills 50 års ålder och $6,000 per år efter det. Besparingarna är befriade från beskattning och kan tas ut då väl pensionen inleds. Många bäckar små…
Många har förvisso börjat ifrågasätta framtida pensionbetalningar från staten, då allt fler lever allt längre och inte minst med tanke på statens prekära finanser, och det helt enkelt är en fråga hur staten i det långa loppet skall kunna betala för den växande pensionärsskaran. Det är en fråga som kommer sättas på sin spets förr eller senare och det kommer med största sannolikhet behövas en radikal omstrukturering av statens finanser för att kunna betala de ökade pensionerna.
Precis som med allting som har med finansiella frågor här i USA, gäller det att ha en väl insatt finansiell rådgivare och en skatteplanarare. Det finns helt enkelt så pass många komplikationer och fallgropar, att för att kunna planera sin ekonomi för en dräglig pension på ålderns höst, gäller det att tidigt se om sitt hus och se till att sätta undan kapital på ett smart och konstruktivt sätt under en lång tid. Det är dessutom vanligt att spara genom att sätta in pengar i olika former av livförsäkringar. De flesta har väl tilltagna försäkringar via arbetsgivaren, ofta på mångmiljonbelopp i dollar, men de pengarna utbetalas givetvis endast om man skulle avlida under anställningstiden. Därutöver kan man spara pengar genom en livförsäkring, där kapitalet är tillgängligt då man går i pension, men som främst givetvis skall användas som kapital, arv, för efterlevande familj.
Man blir faktiskt helt matt då man börjar fundera på det hela. Kanske man skulle slagit sig in på en karriär som brandman? Här i New York får en brandman full pension efter 20 års tjänstgöring och då många inleder den farliga karriären vid unga år, går många i pension redan i 40-45 årsåldern. Den genomsnittliga pensionen är $75,000 även om många arbetar ytterligare några år, då med en pension på runt $100,000 som garanterad inkomst för resten av livet. Lite sent att bli brandman dock. Beloppet motsvarar i princip en pensionsparing av drygt 1.5 miljoner dollar för en person inom den privata sektorn om personen i fråga pensionerar sig vid 67 års ålder. Inte helt enkelt för de flesta. Lärare här i New York kan pensionera sig med full pension vid 55 års ålder och deras pension ligger då på $55,000 årligen. Mindre riskabelt och inte en dålig pension.
Alltfler unga, i tjugoårsåldern, verkar numera medvetna om problematiken runt finansiella spörsmål och inleder tidigt aggressiva sparplaner med sikte på ett stort pensionsbo då den dagen kommer. Själv hade jag inte så många tankar på det i min ungdoms stormiga dagar, men tiderna har förändrats och det är väl tur det. Sitter själv och funderar på dagen D, 50, och undrar försmått vad jag kommer ha för mig då. Ångest kommer smygande. Kommer jag känna mig trygg och säker med mina placeringar, kommer jag känna att jag går över tröskeln mot ålderdomen, med några dollar i fickan? Som det ser ut nu, kan jag nog få till en skidresa eller till och med något mer storstilat, men det gäller helt klart att ta rätt proaktiva åtgärder för att man då väl det stressiga arbetslivet byts mot långa promenader, cigarrer och pensionens stillhet, ha tillräckliga resurser för att kunna ha det bra även på ålderns höst. Annars får man väl köpa en enkel biljett till Sverige och ta in på ett ålderdomshem där…